Kräksjuka

En sån där hatad kräksjuke omgång igen. Man märker vilken stor familj vi faktiskt är. Med karensdagar mellan varje insjuknad familjemedlem tycker jag att det är en smärtsamt lång tid innan vågen dragit igenom hela familjen.

Det här var Viggos första kräksjuka sen han debuterade "på riktigt". Lite små nervöst när man inte vet hur just han skulle reagera. Så ofta som vi faller i fällan att tro att Sigge är facit på hur diabetesen uppför sig. Gång på gång blir vi påminda om hur individuellt det faktiskt är. Vilket även påminner hur försiktig man behöver vara i att påpeka för andra hur de borde göra för att ta hand om sitt barn med diabetes...

För övrigt är även barnens HbA1c en påminnelse om det. Sigge ligger på 55. Kunde såklart vara bättre, men vi är nöjda så här i hemska infektionstider. Vintern är hopplös verkligen. Viggo låg senast på 64! Samma mat, samma rutiner, samma sockertagningsintervaller. Hur kan det då gå så fel?!

Sensor och nya tag ska förhoppningsvis få det att bli bättre under våren.

Hursomhelst, kräksjuka. När Sigge har kräkts har han legat lågt lågt lågt. Det har varit en konstant kamp att hålla sockret upp. Kampen har handlat om att hela tiden ta 30-60 min i taget utan alltför allvarliga känningar. Nåt kex, nån glass, nåt chips. Precis vad som helst.

Så blev då Viggo dålig. Och låg verkligen skyhögt. Basalen på plus, konstanta bolusar som dundrades på. Det plus Isglass hjälpte till att hålla ketonerna stången. Så vi tyckte att vi gled igenom det hela på ett bananskal.

Så var det dags för lilla Siggebus. Första kräkningen vid kl 18. En äkta kaskadspya som lämnade blodpuddingspår på väggarna. Han kröp upp i soffan och fortsatte kräkas. Vid 22 var han helt frånvarande. Han öppnade vid det laget inte ögonen när han kräktes, huvudet bara hängde som en trasa ner i spannen. Och med ketoner på 3,5 ringde vi då 112. Vi kände att vi inte klarade det själva längre. Eftersom han var så frånvarande tog SOS det på allvar. Det kändes rätt dramatiskt när två ambulanser med blåljus dundrade in i vårt lilla villaområde. Plötsligt har vi 4 ambulansmän i vardagsrummet. Då vaknade Sigge faktiskt till lite, så ena gänget for iväg.

Infart sattes så han omedelbart kunde tanka både socker och vätska. På vägen in satt han i min famn utan att kunna hålla huvudet uppe. Han yrade lite.

Under natten kollades socker och ketoner en gång per timma. Rätt trött var jag vid sju på morgonen efter fyra timmars upphackad sömn...

När man kommer in till sjukhuset så där vill man ju bara lämpa över ansvaret. Men så länge man inte har att göra med specialicerade diabetes läkare/sköterskor måste man ta besluten själv. Till läkaren på akuten, som inte har nån att konsultera mitt i natten, får man helt enkelt säga vad som behövs i form av socker etc. Förvisso accepterades det utan knussel att jag är experten på mitt barn.

Sigge vaknade trött och medtagen morgonen därpå, men när han fick i sig både glass och nyponsoppa kopplades sockret bort och vi kunde så småningom åka hem!

Gudskelov för det fina omhändertagande som våra barn faktiskt får. Massa människor som jobbar för att just mitt barn ska må bra under en vanlig sketen magsjuka. Kärlek till dem <3

En sån där morgon

Idag är en sån där morgon. Jag klev upp kl 7, och nu, en timma senare har jag hällt upp mitt kaffe.

Strax efter mig kom Sigge nerknatandes. Med nålen hängande på svaj. Som vanligt. Tycker jag sätter ny nål fler gånger än jag inte gör det. Iaf periodvis. Jag vet inte om han pillar bort den mer eller mindre medvetet eller om han helt enkelt snurrar bort den. Han far ju runt som en tok nattetid. Naturligtvis låg han på 18 i socker.

För Sigges del är ju nålbytet inte mer dramatiskt än tandborstning som tur är. Tjongar dit den. Och ser hur både nål och slang fylls av blod. Jaha ja. Gör vi om det då. Hur det än är känns det aldrig roligt att sticka sina barn på det viset.

Så kommer Viggo ner och mår "inte jiktigt bja mamma" Socker på 19. Naturligtvis har hans nål kajkat ur under natten. Samtidigt som sensorns livslängd tagit slut så vi har inte blivit förvarnade.

Viggos nålbyten är inte riktigt lika enkla Framförallt inte när han är så hög. Han blir fruktansvärt speedad och gärna lite provocerande. Jag väntar ut honom medan han springer runt som en tok hela undervåningen för att bestämma var han vill stå under själva nåltjongandet. Sen får vi den på plats utan vidare krusiduller.

Mitt i detta har jag även lyckats packa iväg Rasse till skolan, sett till att han hade med sig gympa-kläder och letat fram strumpor.

Helt ärligt, ibland tycker jag att jag förtjänar ett pris av någon sort. Ömma-modern-som-lyckades-behålla-lugnet-priset.

Nu har jag två stenhöga frukost hungriga killar. Tur ändå att båda är höga eftersom det motiverar väntan på frukosten för båda. Värst när en är låg och hungrig och den andra hög och behöver vänta lite ;)

Bättre balans

Vilken jobbig, rolig, omvälvande, stressande och spännande tid det har varit sen början av januari. Jag började ju nytt jobb då. Jag som varit hemma sen hösten 2009. Tanken var ett schema med någon dag per vecka. Tyckte själv det kändes som lagom uppvärmning. Hitta takten liksom.

Istället slängdes jag in i nåt jag aldrig kunnat förvänta mig. Fullt pådrag med alla cylindrar. Omständigheterna hade ändrats något vilket innebar behov av 50h veckor. Det har väl lugnat sig något. Men i helgen gjorde jag två 14h pass. Jag som skulle jobba nån dag/vecka...

Så även om det är hemskt roligt är jag trött. Det värsta är att tröttheten gör att jag fått lite panikattacker igen. Det som ju började under min utmattningsdepression efter pojkarnas debut. Hoppas det är tillfälligt pga av senaste tidens stress påslag Framförallt eftersom jag nu får en heltidstjänst. Annars får jag väl omvärdera situationen.

Det tråkiga i sammanhanget är min totala frånvaro från alla nära och kära. Vänner som jag inte ens orkar skicka sms till.

Totalt sett mår jag trots allt bättre än på länge. Det var under väldigt lång tid som diabetes var mitt enda fokus. Jag behövde mer än det! Att få bekräftat att jag är inte bara diabetesmamma. Jag har släppt på kontrollen och fokusen. Även om David alltid varit 100% involverad, var jag den som var hemma och har naturligtvis dragit det största lasset.

Det är helt enkelt bättre balans hemma numer!

Tårarna rinner

När Sigge hade legat inne fyra dagar efter debuten inleddes mitt livs särklass värsta vecka någonsin. Han fick en väldigt intensiv omgång av calicie -alltså vinterkräksjuka. Vedervärdigt för alla, särskilt för diabetiker, i synnerhet för en liten nio månaders kille som inte mår särskilt bra och är helt nydebuterad.

Det var en fruktansvärd kamp att hålla sockret uppe på acceptabla nivåer. Sköterskor och läkare sprang konstant in och ut. Vid något tillfälle hade socker droppet kopplats bort för vi trodde det hade vänt. Återigen bara sjönk han. När det beslöts att sätta nytt dropp gick det inte att sticka. Han bara skrek och sockret sjönk. Vid ett tillfälle såg jag paniken i sköterskas ögon när hon tittar på läkaren och säger 0,7. Då skrek han inte längre. Så fick han lugnande för att slippa märka alla stick försöken. Proffsstickarna från kirurgen kom. Plötsligt fanns dessutom en IVA sköterska inne bland alla människorna. Jag var tvungen att lämna rummet. Jag satt nere vid skeppet och kände mig usel att jag inte kunde finnas där för Sigges skull.

Det blev ju bättre så småningom. Läget stabiliserades så smått. Men det tog två veckor innan kampen lugnade sig något. Två veckor att att vara tacksam för en endaste liten saftdroppe som slank ner. Dessutom två veckors isolering på rummet. Även om jag och David turades om. Allt fokus hamnade på dessa saftdroppar och oviljan att äta. Varenda sockertagning framkallade stresskänslor.

Allt det här ligger långt bak i tiden vid det här laget. Men när vi plötsligt får en dag som igår, då kommer känslorna stormande. Oron och paniken. Paniken jag såg i sköterskans ögon. Jag satt igår och gjorde mentala genomgångar av var allt finns som behövs vid en eventuell ambulans färd. Sockermätning för sockermätning. Saftdroppe efter saftdroppe.

Och så är vi plötsligt igenom. Jag vaknade imorse och kände mig glad. Det var ju över.

Ikväll rinner tårarna på mig när jag minns de där dagarna för tre år sedan.

Och så...

Så funkar nålen lite för bra. Han bara sjunker och sjunker. Pumpen nedställd till 20%. Täta sockertagningar. Dextrosol var 30 minut. Tur att han fortfarande tar det i sömnen. Däremot tar han inget annat, inte ens saften vill han ha. Längtar tills imorgon när det här dygnet är över.

Tungt idag

Idag känns det som om det är tungt att få näsan över vattenytan. Idag skulle jag önska att nån kom hit och sa- jag tar över en stund. Jag fixar det här.

Sigge äter en tung penicillin kur eftersom tån var så otäck. Hans mage brukar bli påverkad så det kändes inte Jättekonstigt att han blåvägrat äta hela dagen. Så naturligtvis inget dagis för hans del även om han ändå varit ganska pigg. Så sjukstuga hemma tillsammans med David som vårdar sin mycoplasma infektion med en alldeles egen penicillin kur. Så en vanlig dag med kamp mot sockret. Lite saft här, lite saft där. Nåt enstaka kex. Feber som kommer och går mitt i allt. Trots penicillinet. Så plötsligt. Kräk, ketoner och ett socker på 20. Ny nål och ketonerna försvann. Tydligen kräks Sigge numera när han får ketoner. Så bra då...

Idag känns det som tung kvicksand som drar mig nedåt. Det känns som att det går ju inte att kliva ut som vinnare ur den här striden. Först kamp för att hålla sockret uppe. Sen strid för att få ner det. I dag känner jag ledsenhet över att detta dessutom är verkligheten för två av våra grabbar resten av livet.

Som tur är brukar jag inte vara så negativ och känna bitterhet. Därför vet jag att känslan snart släpper. Idag tänker jag tillåta mig rida ut vågen av sorg,ilska och frustration- eftersom jag vet att det kommer kännas bättre imorgon.

Trött men positiv

Faktum är att jag känner mig trött. Trött, men glad och positiv. Framför allt så har den här julledigheten gjort att jag återfunnit ett inre lugn. Men tröttheten hänger i. Med lite perspektiv inser jag vilken jobbig höst det varit. Faktum är ju att det känns som vi haft ett nydebuterat barn med allt vad det innebär. Även om det inte varit så i teorin, i teorin fick Viggo diabtes för två år sedan , men det har ju varit nu den egentliga kampen har börjat för hans del. Insåg mot slutet av terminen att det fanns lite tankar att reda upp, så jag ringde den psykolog vi har i diabetesteamet, en träff med honom dagarna innan innan jul resulterade i en ny tid redan nästa vecka. Tydligen tyckte även han att jag har lite att nysta i :)


Efter en fin julhelg var det dags för årets absoluta höjdpunkt. Sälen! Hela familjen är helt enig att det finns verkligen ingenting bättre. Jag har sagt det förut, men ibland känner jag mig som en helt nybörjare på diabetes i och med att Sigge var så liten när han debuterade. Detta var hans tredje Sälen resa sen debuten. Men i år är första året som han verkligen ansträngt sig i backen. Så trots tre år sen debuten dyker hela tiden nya situationer upp, helt enkelt för att han inte är bebis längre. De första dagarna var det fruktansvärt svårt att få till sockret för både Viggo och Sigge. Men nu är vi den erfarenheten rikare och har lite bättre koll på vad vi ska tänka på nästa gång. Även om man läst det mesta i teorin, är det inte samma sak som när man väl står där i skidbacken och försöker få till det. Eller i alla fall under natten efteråt och sockret bara sjunker...!


Men jag har en liten nöt att knäcka, och behöver hjälp av er andra kloka diabetesföräldrar. Igår morse, sista dagen då vi ska åka hem, vaknar vi av att Viggo kräks. Viggo kräks aldrig. När vi andra kräks får han enbart diaréer. Så förvåning kl 06.30. Med en lång bilresa framför oss och vis av hur det brukar bli för Sigge vid kräkningar (med inläggningar) kände jag mig lite orolig om Viggo skulle fortsätta vara dålig under dagen. Så jag ringde till Östra. Har du kollat ketoner frågade hon. Nej, men han ligger bara på 11 svara jag. Kollar naturligtvis ändå i det läget, och då har stackaren 0,6. Chock för oss. Sigge har bara som mest varit uppe i 0,3 under sina magsjukor.Lagom tills bilen är färdigladdad med alla pinnaler skidor och ungar verkar Viggo må helt som vanligt igen. Glada och lättade känner vi oss. Efter tio minuter, vi hinner precis komma ner till Sälen byn kräks först Sigge, sen Viggo. Helt i stereo. Kul. Den som känner mig vet om min totala kräkfobi... I det läget kollar vi även ketoner på Sigge. Även han har. Han hade förvisso legat högt under morgonen. Men det gör han rätt "ofta". Och får som sagt aldrig ketoner annars. Så vad har hänt här? Båda barnen har fått ketoner, Viggo trots ett inte särskilt högt socker. Det hela måste ju på något sätt vara kopplat till veckans fysiska aktivitet och insulin kontra kolhydratsintaget. Jag tar tacksamt emot funderingar kring detta!


Mitt i detta en enorm eloge till vår diabetes mottagning och avdelning 324. Några samtal senare har vi fått kontakt och stöttning av en av läkarna om hur hantera situationen. Sen under dagen ringde de till oss bara för att stämma av läget. Så himla långt hemifrån och ändå känna den totala tryggheten i dessa människor som bryr sig så om mina barn!


Vi tog oss hursomhelst hem utan ytterligare incidenter. Barnen var vid förvånansvärt gott mod hela vägen. Jag med eftersom jag fick köra, så David kunde sitta beredd med spypåsarna därbak.


Dagens bonus. Under hela ledigheten har Sigge haft ett otäckt sår på tån som bara inte blir bättre. Ett läkarbesök idag konstaterar att han fått de streptokocker som däckade Rasse under julhelgen. Fast hos Sigge har det blivit en hudinfektion. Tydligen extra viktigt hos diabetiker att se efter sådana sår, så utöver kåvepenin har han fått en expert omläggning. Livet är kul nästan jämnt ;)


Men som sagt glad och positiv! En underbar ledighet och ett spännande år framöver tillsammans med min fantastiska familj. Inte mycket mer att begära kan jag tycka.