Bara den är frisk

Hörde just en blivande mamma säga, det spelar ingen roll- bara han eller hon är frisk. Det där är faktiskt någonting jag har tänkt på mycket. Bara den är frisk. Annars så vad? Självklart har jag också sagt så en gång i tiden . Tre gånger till och med. Men nånstans var det ju en sån där grej jag bara sa. För vaddå, klart att den är frisk.

Sen är det ju inte så att jag går runt och tänker på mina barn som sjuka. Det fick mig t.o.m. att le lite åt mig själv för ett tag sedan. På Volvo skulle de ha barnsjukhusets dag nu i september. Det lät lite spännande för grabbarna. Så jag funderade på om vi skulle vara välkomna. Jag menar, barnen är ju inte sjuka. Inte som de andra. Inte som de man ser som får hjärtat att gå sönder. Kom sen på att jo, de skulle nog faktiskt vara välkomna trots allt.

Visst kan det vara en fin linje mellan att vara sjuk och frisk!

Annars måst jag dela med mig av dagens glädjeämne. Trots att det imorgon bara har gått en vecka sen pumpsättningen, så är Viggo idag hemma helt själv hos kompisen. Så himla stort för min lilla kille. Fina Anna som vågar ta emot honom. Det här är ju ett av mitt livs största orosmoment, att grabbarna inte ska vara välkomna hemma hos kompisarna för att föräldrarna helt enklelt inte vågar ta ansvaret. Så många skräckhistorier jag har hört... Undrar om Anna har den allra minsta aning om hur hon gläder detta modershjärtat?

Endast tomten är vaken

Endast tomten är vaken, igen.

Ligger här och vrider och vänder utan att komma till ro. Har precis gått en runda i huset och hört snusningarna från min sovande familj. Trygghetskänsla är det.

Än så länge har Viggo inte kommit till mig. Just nu kommer han utan undantag någon gång under småtimmarna. Men jag tycker ju att det är så mysigt och hoppas att han gör det länge än. Känner mig hyfsat säker på att han sover i egen säng när han är 15 ändå ;)Vad olika det är trots allt. Sigge kommer också emellanåt, men Rasmus slutade redan i tidig ålder att sova hos oss. Förresten så har vi löst det där med hjärterum med två stycken 120 sängar. Tänk er själva ett stort säng av på 240 cm :) Helt underbart, gör inte ens nåt när hunden vill ligga vid våra fötter.

Det har annars varit en förvånansvärt bra vecka för Viggos del. Han har verkligen tagit pumpen till sig på ett anmärkningsvärt sett. Första kvällen frågade jag lite försiktigt om han visste att han skulle ha den även på natten. Jodå, det visste han ju.

En dag på dagis blev det. Även det gick över förväntan, till stor del för att när Viggo fått doseringen vill han sen göra det själv. Sen vi satte pumpen har vi inte fått ge honom insulin en endaste gång.

Överlag har han dock legat för högt, men vi vet ju lösningen till det- mer insulin! Vi jobbar oss sakta men säkert oss fram till rätt doseringar och det får ju ta lite tid.

Äsch, måste nog försöka sova trots allt.

Det där med känslor

Det där med känslor är ju faktiskt inte alltid helt lätt. Imorse kände jag en spänd förväntan inför pump-sättningen. Känslan av att det t äntligen är dags, nu ska vi äntligen kunna hjälpa Viggo på bästa sätt.

Men som sagt ändå lite spänt. Viggo har ju påpekat ett antal gånger att han inte vill ha pump. Hur skulle han reagera vid nålsättningen, skulle det bli en traumatisk ledsen historia?

Enda gången han verkligen protesterade var när jag tvättade med sprit eftersom han tyckte det blev kallt. Sen tjongade han av nålen helt själv.

Så mycket för den traumatiserade upplevelsen... :) Min modiga kille som får hjärtet att verka av kärlek och stolthet. Efteråt åt David, Viggo och jag en glad och lättsam lunch då vi nog alla kände oss lättade över att det hela gått så smidigt. Viggo vill bära pumpväskan framåt, så den stack fram under tröjkanten. Lite stolt så där.

Så kom vi hem. Viggo landade i soffan. När jag en stund senare kom runt hörnet är pumpväskan jag enda jag ser på Viggo. Plötsligt drabbas jag av sorgen och insikten. Nu är det så här det är. Resten av Viggos liv.

Jag slogs också av känslorna jag hade när Sigge fick sin pump. En liten nio-månaders skit som konstant fanns på min höft. Han hade ju inte ens börjat krypa. Men plötsligt hängde den där pumpen som en barriär mellan honom och mig varenda gång jag parkerade honom på höften. Det var hemskt. Hela tiden blev jag så fysiskt påmind om situationen.

Men så var det där med känslorna igen. Viggo går runt och bubblar om sin pump. Visar den för brorsorna. Pryder den med klistermärken. Glad i största allmänhet. Sigge var hemskt imponerad. Rasmus frågade efter den när han klev innanför dörren. Har dessa små killar den minsta lillla aning om hur de hjälper sin brorsa...!!

Och sin mamma. De visar ju vägen för mig. Det här är ingen katastrof. Det här är något bra.

Så nu känns det bra igen. Men jag känner mig fullständigt mentalt utmattad.

Mellis

Mycket sockertagning blir det dessa dagar....

Nio år idag!

Nya utmaningar

Livet består helt klart av nya utmaningar! Vissa roligare än andra. Eller tvärtom, då.

Här under eftermiddagen var Viggo hög. Jättehög. Och provocerande. Jätteprovocerande. Mot Sigge då, som var jättelåg med ett mmol på 2,5. Sigge bara gråter och gråter i ren och skär ilska, Viggo bara trycker på och trycker på. Skojsamt värre. Säger det, ibland är det tur att man älskar sina barn ;)

Men jag vet ju också vad lösningen är. Lågmedicin och en knäckis till Sigge, insulin till Viggo -så är alla snart på banan igen.

Men det tar ju ett tag innan det kickar in som det ska. Då gäller det mest att ta skydd.

Har man lyckats när ena ungen har 19,7 och andra 18,8? Vad sjutton hände egentligen?!

Gör om gör rätt. :D