Nu, då!

Ett Ikea- besök senare...

Fullkomligt upplösningstillstånd

Jag känner mig i fullkomlig upplösningstillstånd just nu. Jag har insett att förskolepersonalen har fattat absolut NADA. Det är bara rena turen att inget allvarligt inträffat hittills. När jag hämtade häromdagen när jag hämtade hade han legat på 2 innan mellanmålet. Men de har INTE GETT honom någon druvsocker, utan bara lassat in mat och pyttsat i massor av insulin för att kompensera. Varpå jag fram till läggdags slet med att få upp honom. Men tanke på att magen var full med mat kunde den ju inte sortera ut sockret som han så innerligt behövde. Till slut fick jag ta av pumpen. Det hela ledde ju dessutom till en riktig rekyleffekt, så när jag skulle lägga mig så låg han på HI. Naturligtvis var David bortrest när detta skedde.

Svaret:- Vaddå, behöver han socker , vi skulle ju precis äta.
Absoluta första grunden: ÄR HAN LÅG MÅSTE HAN HA SOCKER. Hur, hur ,hur???

Eller egentligen, första grunden är ju faktiskt att TA ett socker. Idag ringde fröken precis vid mellanmålet.

-Nä, jag har inte tagit något sockler innan bananen. Det gör jag inte när du säger att allt varit normalt på morgonen.

Skojar hon med mig vuxna männsikan? Vi har sagt så många många gånger. TA ALLTID socker innan maten.

Om jag säger att det varit normalt så menar jag att han vaknade bra, åt som vanligt, och jag doserade som jag skulle. Men det säger ju ingenting om läget två timmar senare. Pojkarna har varit där fyra dagar per vecka sen augusti, och jag har nu insett att de egentligen inte har fattat någonting.

Jävlaskitdiabetes

Tillbringade igår förmiddagen på akuten med Sigge. Han hade fått en rejäl infektion där en nål hade suttit. Stort, rött och inflammerat. Läkaren tryckte och tryckte och ut vällde var och blod om vartannat. Därpå lite penicilin. Sigge bara skrek och skrek i ren panik för att det gjorde så ont. Jag tyckte det var fruktansvärt och kände mig närapå svimfärdig efteråt. Jag säger ju det, jag vägrar att gå runt och tycka synd om grabbarna för att de fått diabetes. Men sånt här, det förtjänar de inte. Det är en sån tråkig påföljd av den jävlaskitdiabetesen.

Dessutom har jag lovat mig själv att inte ifrågasätta mig själv, utan hela tiden veta att jag gör så gott jag kan. Men nu undrade jag faktiskt om det var mitt fel att det blev så här. Hade jag inte tvättat tillräckligt rent eller något liknande. Läkaren märkte nog det eftersom hon klappade mig lite försiktigt på knät och sa "du har inte gjort något fel."

Känning

Allt som oftast blir det rätt. I alla fall mer eller mindre. Ikväll blev det heltokigt med en rejäl känning som påföljd. Klockan är 00:04 och jag sitter här i soffan med Sigge bredvid mig. Han är förvånansvärt pigg för att ha blivit väckt, och tuggar lydigt i sig en smörgås. Han låg bara på 2,3. Innan har vi kunnat ge välling utan att han ens har vaknat, men plötsligt duger den inte längre... Så här sitter vi och hoppas innerligt att han kommer kunna somna om efter han är färdigäten!

Skickat från min iPhone

Hurra vad jag är bra :)

Diabeteshumor

Var häromdagen med Sigge på vårdcentralen. Ett crp skulle tas, alltså ett stick i fingret. In kommer en jättesöt liten sköterska. Hon var lite bekymmrad hur Sigge skulle ta detta med stick i fingret. Hon höll försiktigt hans lilla hans i sin. Visade stickaren och förklarade så vänligt att det skulle sticka till lite kort. Blod skulle komma men det skulle inte göra särskilt ont. Hon pratade och förklarade. Till slut var jag tvungen att lite vänligt påpeka att han faktiskt har diabetes. Då sa hon inget mer utan stack istället.

Lite sur

Började igår morse med att sätta ny nål. Igen. Jag vet inte vad han gör med den där nålen. Drar han bort den med flit när han ligger i sängen, eller trillar den för att han ålar sig? Lite roligt var det hur som helst imorse när han kom ner och det första han säger är- Nålen sitter fast! Han känner nog oxå av att vi börjar många dagar med att sätta ny nål. Men det är klart, jag vet ju att han tycker det gör ont...

Igår blev jag faktiskt lite sur på vår fina dagisfröken. Sigge har nämligen varit delvis torr ända sen i sommras, men ändå hela tiden haft blöja på dagis. Jag har nämligen känt att det helt enkelt blev lite mycket för dem att även hålla efter det på Sigge. Men nu har det gått såpass lång tid. Jag märker ju att Sigge blir "blöjförvirrad". Alltså bad jag igår om att vi kan väl göra ett försök utan blöja så får vi se hur det fungerar. Och får till svar att "det blir så mycket arbete i gruppen." Ehh...va? Så alla barn ska gå med blöja tills de börjar skolan då? Dessutom har ju Sigge en fördel med en fröken som hela tiden är där för hans skull. Men visst, jag vet att det är hemskt mycket att hålla reda på kring honom hela tiden. Men Sigge är mer än ett barn med diabetes. Han är en vanlig liten kille som oxå behöver vänja sig av med blöjan. Sen blir det lite särskilt eftersom rätt var det är så är han jättehög, och då kissar han jättemycket. Klart att risken blir större att han läcker lite då. Men han måste ju oxå få chansen att lära sig.

Sen var det ju lite typiskt. Hemma springer han ju på toaletten oavsett vad han ska göra. På dagis behöver han ju inte göra det. Alltså hittade fröken honom i ett hörn där han deklarerade att "jag bajsar i blöjan". Eller inte... så han behöver ju påminnas. Men visst, han stärkte ju inte min teori direkt om att han är redo :)