...en helt vanlig natt.
22:30 Viggo låg. Får både dex och banan.
23:30 ser på pumpen att han ändå är fortsatt på väg nedåt. Ställer ned pumpen -40% en timma.
02:15 pumpen larmar högt 10 och pil upp. Stiger fort m a o. Ger insulin. Funderar på om verkligen ska ge föreslagna korr-dosen. Bestämmer mig att göra det eftersom han är så insulinresistent på nätterna.
03:20 Pumpen larmar lågt. Kära nån, redan.. Studsmatte-effekten märks även på natten. Ställer ned pumpen igen eftersom mkt aktivt insulin.
03:35 larmar lågt igen. Avvaktar vet att det snart vänder. Klarvaken.
04:05 just när jag slumrat till. Sigge larmar högt. Ger insulin.
06:30 vaknar av låg-larm på bägge. Ger dex till höger o vänster.
06:45 Sätter på kaffe.
måndag 21 mars 2016
söndag 13 mars 2016
Dessa hjältar
Smärtan över att två av mina barn har diabetes kan vara enorm. Men jag kan oxå se den andra aspekten. Nämligen samhörigheten dem emellan. Tryggheten i att ha någon som förstår.
Idag var de ensamma hemma tillsammans med sin storebror när Sigges nål plötsligt lossnar. David pratar med både Viggo o Sigge, han säger att de tillsammans måste de lösa det här. Så Viggo agerar storebror. Fixar med pumpen, primar och ser till att nålen är kopplad som den ska. Sen var det en nervös liten Sigge som stod med nålen i sin hand. Aldrig förut har han behövt sätta den utan mig eller David närvarande. Plötsligt visste han inte var nålen skulle sättas på magen. Så Viggo står bredvid, stöttar och guidar. Och så kommer nålen ändå på plats. Mina barn på 8 och 10 år har gemensamt sett till att Sigge har fått den livsviktiga nålen på magen. Vilka fantastiska modiga små hjältar de är.
Idag var de ensamma hemma tillsammans med sin storebror när Sigges nål plötsligt lossnar. David pratar med både Viggo o Sigge, han säger att de tillsammans måste de lösa det här. Så Viggo agerar storebror. Fixar med pumpen, primar och ser till att nålen är kopplad som den ska. Sen var det en nervös liten Sigge som stod med nålen i sin hand. Aldrig förut har han behövt sätta den utan mig eller David närvarande. Plötsligt visste han inte var nålen skulle sättas på magen. Så Viggo står bredvid, stöttar och guidar. Och så kommer nålen ändå på plats. Mina barn på 8 och 10 år har gemensamt sett till att Sigge har fått den livsviktiga nålen på magen. Vilka fantastiska modiga små hjältar de är.
måndag 7 mars 2016
Navelsträngen och adrenalinet
Det är så svårt! Jag skulle vilja slå in i bubbelplast, resa murar och skydda pojkarna mot världen där utanför. Ibland tänker jag att jag vill vira navelsträngen några extra varv runt dem så de alltid är nära och jag alltid kan hålla ett vakande öga.
Men så klart är det inte logiskt, inte hållbart, inte realistiskt. De måste få frigöra sig. De måste få växa och utvecklas. De måste få lossa på navelsträngen. Och de måste göra det i samförstånd med diabetesen. Viggo måste helt enkelt få åka buss hem till en kompis.
En sån där sak som många andra barn och deras föräldrar helt enkelt tar för givet.
Så det är så kluvet. För när Viggo ringer och vill följa med hem till klasskamraten känns det så mycket i mamma-hjärtat. Glädje att kompisarna inte väljer bort honom. Panik att släppa ut honom i världen utan en vakande vuxen. Insikten vad som kan hända i ett värsta scenario.
Samtidigt är det ju stoltheten som finns där. Över 10-åringen som utan att veta om det bollar livsviktiga medicinska beslut samtidigt som han är en helt vanlig unge hemma hos en ny vän. Han vet ju inte om att jag är medveten om hans adrenalinpåslag, jag förstår det när han i telefonen återger blodsocker-kurvan. Mitt adrenalinpåslag ligger inte långt efter. Tur att jag inte kan följa mitt eget socker.
Men så klart är det inte logiskt, inte hållbart, inte realistiskt. De måste få frigöra sig. De måste få växa och utvecklas. De måste få lossa på navelsträngen. Och de måste göra det i samförstånd med diabetesen. Viggo måste helt enkelt få åka buss hem till en kompis.
En sån där sak som många andra barn och deras föräldrar helt enkelt tar för givet.
Så det är så kluvet. För när Viggo ringer och vill följa med hem till klasskamraten känns det så mycket i mamma-hjärtat. Glädje att kompisarna inte väljer bort honom. Panik att släppa ut honom i världen utan en vakande vuxen. Insikten vad som kan hända i ett värsta scenario.
Samtidigt är det ju stoltheten som finns där. Över 10-åringen som utan att veta om det bollar livsviktiga medicinska beslut samtidigt som han är en helt vanlig unge hemma hos en ny vän. Han vet ju inte om att jag är medveten om hans adrenalinpåslag, jag förstår det när han i telefonen återger blodsocker-kurvan. Mitt adrenalinpåslag ligger inte långt efter. Tur att jag inte kan följa mitt eget socker.
tisdag 15 december 2015
Skräcken i ögonblicket
...då David utbrister ett allvarligt Oj!
En fin förmiddag har vi haft. Handlat julklappar, lunchat och hållit hand. En sån där förmiddag då vi säger till varandra att vi måste komma ut utan kidsen lite oftare. Bara få rå om varandra lite helt enkelt.
En fin förmiddag som så småningom gick över i eftermiddag och dags för både oss och kidsen att ta sig hem från varsitt håll. Vi pratade med skolan och sa att vi är på gång, skicka ni hem dem för vi är snart hemma.
Så var det där oj:et. I telefonsamtalet med Viggo som just kommit hem. Viggos sensor visar att han är låg. Så låg att det inte ens finns ett värde utan står bara LOW. David frågar om Viggo tagit lågisar vilket han har. Helt lugnt ber David Viggo hämta vanliga mätaren så han kan ta ett riktigt blodsocker. Jag hör på David att Viggo är förvirrad och inte förstår vad David säger. David lyckas få Viggo att sätta på telefonens högtalare så han kan be Sigge hämta mätaren till Viggo.
Skräcken i det ögonblicket då vi är en kvart hemifrån. Jag hinner tänka att vad händer om Viggo börjar krampa. Jag undrar hur Sigge ska ta det. Jag vill inte att någon av dem ska behöva uppleva detta. Det enda jag kan se är kön av bilar framför mig. Det sabla rödljuset som aldrig slår om och dimman som gör att allt flyter i snigelfart.
Sigge kommer med sockermätaren, ett socker blir taget och vi inser att blodsockret börjar vända uppåt. Framför allt börjar Viggo bli mer med i samtalet. Jag hör genom luren att han plötsligt pratar om vad som hänt i skolan.
Alldeles strax efteråt är vi hemma. Möter en likblek Viggo innanför dörren. Men nu har det vänt, nu vet vi att han snart mår helt bra igen.
Själv känner jag mig lite ledsen. Ledsen över att mina hjältar måste kämpa så. Ledsen över sårbarheten. Ledsen över att inte bara kunna släppa taget.
Tänker oxå att vi kan inte göra annorlunda. Vi måste låta dem växa och ge dem både utrymme och utmaningar. Hur ska de annars kunna göra frigöra sig? Bara så svårt med insikten att det oxå kan medföra konsekvenser och ibland bli fel. I slutändan har ju Viggo hanterat dagens utmaning helt riktigt. Jag väljer att hålla fast vid just den känslan.
En fin förmiddag har vi haft. Handlat julklappar, lunchat och hållit hand. En sån där förmiddag då vi säger till varandra att vi måste komma ut utan kidsen lite oftare. Bara få rå om varandra lite helt enkelt.
En fin förmiddag som så småningom gick över i eftermiddag och dags för både oss och kidsen att ta sig hem från varsitt håll. Vi pratade med skolan och sa att vi är på gång, skicka ni hem dem för vi är snart hemma.
Så var det där oj:et. I telefonsamtalet med Viggo som just kommit hem. Viggos sensor visar att han är låg. Så låg att det inte ens finns ett värde utan står bara LOW. David frågar om Viggo tagit lågisar vilket han har. Helt lugnt ber David Viggo hämta vanliga mätaren så han kan ta ett riktigt blodsocker. Jag hör på David att Viggo är förvirrad och inte förstår vad David säger. David lyckas få Viggo att sätta på telefonens högtalare så han kan be Sigge hämta mätaren till Viggo.
Skräcken i det ögonblicket då vi är en kvart hemifrån. Jag hinner tänka att vad händer om Viggo börjar krampa. Jag undrar hur Sigge ska ta det. Jag vill inte att någon av dem ska behöva uppleva detta. Det enda jag kan se är kön av bilar framför mig. Det sabla rödljuset som aldrig slår om och dimman som gör att allt flyter i snigelfart.
Sigge kommer med sockermätaren, ett socker blir taget och vi inser att blodsockret börjar vända uppåt. Framför allt börjar Viggo bli mer med i samtalet. Jag hör genom luren att han plötsligt pratar om vad som hänt i skolan.
Alldeles strax efteråt är vi hemma. Möter en likblek Viggo innanför dörren. Men nu har det vänt, nu vet vi att han snart mår helt bra igen.
Själv känner jag mig lite ledsen. Ledsen över att mina hjältar måste kämpa så. Ledsen över sårbarheten. Ledsen över att inte bara kunna släppa taget.
Tänker oxå att vi kan inte göra annorlunda. Vi måste låta dem växa och ge dem både utrymme och utmaningar. Hur ska de annars kunna göra frigöra sig? Bara så svårt med insikten att det oxå kan medföra konsekvenser och ibland bli fel. I slutändan har ju Viggo hanterat dagens utmaning helt riktigt. Jag väljer att hålla fast vid just den känslan.
lördag 28 november 2015
Droppen på bilden
Åter igen tänker jag att man som assisterande bukspottskörtel borde bli bättre på att klappa sig själv på axeln varje gång det blir rätt snarare än att sucka när det blir fel.
tisdag 10 november 2015
Ena ögonblicket
Ena ögonblicket står man och lagar mat samtidigt som man motar undan hunden vänligt men bestämt. Man sjunger med i musiken på radion varvat med småpratet med stora sonen om morgondagens prov.
För att i nästa ögonblick höra hur Sigge dröser ihop på golvet i hallen storgråtande. Man föser åter undan hunden vänligt men bestämt och lämnar pannan åt sitt öde. Man frågar Sigge vad det är även om man faktiskt redan ser. Man matar dextro, samtidigt som man halar fram pumpen ur fickan på ungen för att kolla status. Man gör snabb bedömning av förtvivlans-graden och inser att det även behövs saft. Man letar fram blodsocker mätaren ur väskan för att ta ett vanligt blodsocker för att kontrollera om sensorn verkligen stämmer. Man fyller på saft. Man berömmer hunden som markerar genom att lägga sig nära Sigge. Och plötsligt hör man sig vråla åt ett annat barn som mitt i allt säger mammamammamammafårjagsepåtv.
Efter en stund ser man att Sigge piggnar till och börjar snacka med hunden. Då går man upp till andra barnet och ber om ursäkt och kramas lite extra. Sen går man ned och avslutar matlagningen.
För att i nästa ögonblick höra hur Sigge dröser ihop på golvet i hallen storgråtande. Man föser åter undan hunden vänligt men bestämt och lämnar pannan åt sitt öde. Man frågar Sigge vad det är även om man faktiskt redan ser. Man matar dextro, samtidigt som man halar fram pumpen ur fickan på ungen för att kolla status. Man gör snabb bedömning av förtvivlans-graden och inser att det även behövs saft. Man letar fram blodsocker mätaren ur väskan för att ta ett vanligt blodsocker för att kontrollera om sensorn verkligen stämmer. Man fyller på saft. Man berömmer hunden som markerar genom att lägga sig nära Sigge. Och plötsligt hör man sig vråla åt ett annat barn som mitt i allt säger mammamammamammafårjagsepåtv.
Efter en stund ser man att Sigge piggnar till och börjar snacka med hunden. Då går man upp till andra barnet och ber om ursäkt och kramas lite extra. Sen går man ned och avslutar matlagningen.
fredag 30 oktober 2015
Tröttheten och kärleken
Vi har sänkt kraven lite på oss själva. Höjt gränser och intervaller. Men ändå är de där. De ständiga larmen och väckningarna på nätterna. Även om vi delar på det med varannan natt kommer jag aldrig ikapp. Tröttheten känns hela tiden som ett fysiskt ok över hela kroppen. När jag vaknar idag ser jag att Viggo legat högt högt högt precis hela natten. Alltså har det larmat, surrat och tjutit precis vid mitt öra hela natten. Och jag har inte vaknat. Det skrämmer mig. Särskilt som jag vaknar och mest känner mig -trött. Finns det nån annan känsla? En dag skulle jag vilja vakna och bara känna ingenting. Dessutom kryper oron på igen. Är det så här det är. Resten av livet? Kommer vi sova först när de flyttar hemifrån?
Jag uttrycker min oro och känsla till maken. Direkt säger han att han tar en vecka så jag får sova. Är det något jag unnar människor så är det att få leva med en partner som min. Kärleken och osjälviskheten är något så osannolikt fin att få uppleva. Ibland kan jag inte förstå att det är just jag som får lov att ta emot detta. Om det finns en mening med allt tvistar de lärde. Min mening är att få bli varse om den riktiga kärleken.
Men med det sagt. Vad händer om vi båda dundrar in på ett ställe där orken tar slut på riktigt? Då rasar allt. Kan jag verkligen låta honom ta mer?
Nåja. Jag njuter av att hösten och lugnet är här. Brasan sprakar och jag dricker kaffe. Jag hör småprat från kidsen som hänger i Rasses rum. Om ett par timmar är det dags att inleda jobbhelgen. En rejäl dos positiv arbets-energi kommer ge mig mycket det med.
Jag uttrycker min oro och känsla till maken. Direkt säger han att han tar en vecka så jag får sova. Är det något jag unnar människor så är det att få leva med en partner som min. Kärleken och osjälviskheten är något så osannolikt fin att få uppleva. Ibland kan jag inte förstå att det är just jag som får lov att ta emot detta. Om det finns en mening med allt tvistar de lärde. Min mening är att få bli varse om den riktiga kärleken.
Men med det sagt. Vad händer om vi båda dundrar in på ett ställe där orken tar slut på riktigt? Då rasar allt. Kan jag verkligen låta honom ta mer?
Nåja. Jag njuter av att hösten och lugnet är här. Brasan sprakar och jag dricker kaffe. Jag hör småprat från kidsen som hänger i Rasses rum. Om ett par timmar är det dags att inleda jobbhelgen. En rejäl dos positiv arbets-energi kommer ge mig mycket det med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)