Det är så svårt! Jag skulle vilja slå in i bubbelplast, resa murar och skydda pojkarna mot världen där utanför. Ibland tänker jag att jag vill vira navelsträngen några extra varv runt dem så de alltid är nära och jag alltid kan hålla ett vakande öga.
Men så klart är det inte logiskt, inte hållbart, inte realistiskt. De måste få frigöra sig. De måste få växa och utvecklas. De måste få lossa på navelsträngen. Och de måste göra det i samförstånd med diabetesen. Viggo måste helt enkelt få åka buss hem till en kompis.
En sån där sak som många andra barn och deras föräldrar helt enkelt tar för givet.
Så det är så kluvet. För när Viggo ringer och vill följa med hem till klasskamraten känns det så mycket i mamma-hjärtat. Glädje att kompisarna inte väljer bort honom. Panik att släppa ut honom i världen utan en vakande vuxen. Insikten vad som kan hända i ett värsta scenario.
Samtidigt är det ju stoltheten som finns där. Över 10-åringen som utan att veta om det bollar livsviktiga medicinska beslut samtidigt som han är en helt vanlig unge hemma hos en ny vän. Han vet ju inte om att jag är medveten om hans adrenalinpåslag, jag förstår det när han i telefonen återger blodsocker-kurvan. Mitt adrenalinpåslag ligger inte långt efter. Tur att jag inte kan följa mitt eget socker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar