Bokslut

Nyår imorgon. I vanlig ordning framkallar det hemskt mycket känslor blandat med ett visst mått av sentimalitet. Lite bokslut över det som varit. Alltså lär det behövas viss soppy-varning inför detta inlägget...

Till viss del har ju detta året varit rejält jobbigt. Tror att det var under det här året som jag på allvar tog ställning till att mina barn drabbats av kronisk sjukdom. Det var i år som jag mötte mina rädslor och verkligen ställdes inför faktum. Förra året, året då pojkarna debuterade, handlade i så hög grad om att överleva. Under så lång tid kämpade jag så tappert att vara positiv. Mötte alla människor som sa- Vad duktiga ni är, tur att det finns så bra hjälpmedel idag.

Undrade om de hade någon som helst aning. Undrade vad alternativet var till att "vara så duktig". Säga upp sig? Be att få en annan familj?

Så plötsligt kom det en dag då jag inte längre orkade vara duktig. Orkade inte tänka positivt. Kände mig totalt överväldigad av allt det innebär att leva med små barn som har diabetes. Mina små barn. Kände att jag misslyckades kapitalt när jag inte längre kunde vara så förbaskat positiv.

Det var då jag la mig på soffan, ringde till David och sa att nu får du komma hem. Jag orkar inte mer. Jag har alltid vetat hur bra David är. Nu bevisade han det igen.

Men samtidigt. Jag har fått tillbringa ytterligare ett år med min man och mina fantastiskt ungar. Jag har omgivits av familj och vänner som verkligen funnits där för mig när jag tyckte livet var jobbigt. Kan man annat än att se fram emot nästa år med tillförsikt?

Juldagen

Undrar om inte juldagen är en favorit under julhelgen trots allt. I går var en toppenmysig och underbar julafton. Men det ligger så hemskt mycket förväntan i luften- både hos stora och små. Man har ju väntat ett helt år på julbord och Kalle Anka, och Tomten, inte minst. När man sen vaknar juldagen är det bara en underbar dagenefter känsla. Man grejjar lite med nya saker. Plockar lite gottigt ur kylskåpen. Man äter bara sånt man är riktigt sugen på. Dricker lite julmust bara för att det finns. När grabbarna satt med sitt nya lego på golvet och jag låg uppkurad i soffan bredvid med nya boken kände jag total frid. Och glädje. Själslig ro helt enkelt.

Lever inte längre

Grabbarna sitter fortfarande och leker... Tomten kan nog med gott samvete komma med julklappar även denna julen.


Viggo har schysst förhållningssätt till sånt som känns lite jobbigt.

- Mamma, min minirobot är inte snäll.
- Jasså, varför inte det.
- Det vet jag inte, men jag tog av huvudet så nu lever den inte längre.

När man försöker vakna och ligger på 2,3 i socker och mår så här. Då är jag rätt glad att barnet kan tugga i sig druvsocker utan att öppna ögonen.

Management by fear?

Trots promenaden i förmiddags, restaurangleken och den gemensamma titten på Toy Story kände jag nu att det blivit för mycket Nintendo här på eftermiddagen. Vid ordergivning att det var dags att stänga av och leka en stund möttes jag av starka protester. Till slut tröttnade jag på tjatet och frågade om det verkligen än någon mening med att tomten kommer med lego och andra leksaker i fall det ändå inte är någon som vill leka med det. Lustigt nog sitter det nu två stycken knäpptysta gossar där inne och bygger. Räknas detta som särskilt pedagogiskt elller lutar det mer åt management by fear?!

Nya pumpen

Var uppe på mottagningen idag och drog igång den nya pumpen. Det känns jättebra, och jag tor att den verkligen kommer bli kanon. Men jag känner mig trött efter två timmars teknisk genomgång. Och kanske lite ledsen oxå. Det drog upp hemskt mycket minnen från första gången vi satt med en ny pump. Då var ju läget så annorlunda. Vi var både chockade och förvirrade. Fattade ingenting. Diabetesen var ju bara ett par dagar gammal när vi fick första genomgången av pumpen. Då hade man knappt fattat att barnet ens skulle ha insulin, än mindre reflekterat hur det skulle ske. Så det är klart att utgångsläget var lite annorlunda idag. Vi kunde liksom gå direkt på finesserna med just denna pumpen. Framförallt, idag vet vi ju att livet liksom flyter på oavsett. Och diabetesen må vara del av det, men vi mår bra ändå.

Lite panikstäd nu innan Tessan kommer. Ikväll ska jag och David gå hand i hand och köpa julklappar till våra barn. Ska bli hur mysigt som helst.

Ont bebisen

Sigge hittade en docka här i vråna. Vi satte på den en blöja, pussade och gosade i största allmänhet med bebisen. Så bestämde vi att bebisen skulle få en likadan nål som Sigge har. Då säger Sigge- kommer göra jätteont bebisen. Klart mammahjärtat tåras. Min tappra lilla kille som aldrig protesterar över nålbytet. Men som ändå ger uttryck för hur jobbigt han trots allt tycker det är.