Om en vecka.

Om en vecka har det gått sex år sedan den här bilden togs. Den togs dagen efter jag rusade in på akuten med en medvetslös Sigge i famnen. Eftersom han varit med sin far på vårdcentralen hade vi redan fått diagnosen.  Innanför dörren möter jag en sköterska. Jag gråter och ropar till henne att mitt barn har fått diabetes. Hon tar direkt stadigt tag om mig och leder mig in på ett rum.

Jag möter henne fortfarande emellanåt på akuten.  Varje gång stoppar jag henne och berättar att hon räddade mig med sitt lugn. Varje gång tittar hon på mig med värme men en något tom blick. Jag förstår att hon inte kommer ihåg mig. Hur ska hon veta att hennes ansikte och famn blev en livboj när det var som mest akut? Det var ju inte hennes liv som från den dagen aldrig skulle bli detsamma.

Som tur är visste jag inte då vad det här skulle innebära under många år framöver. Kanske var det därför det nästan var mer chockartat när vi insåg ett halvår senare att Viggo fått diabetes. Då visste vi ju. Vi visste allt om insulin, nålar, KH-räkning och nattvak. Vi kunde skräcken för koma och kramp. Vi hade full insikt i rädslan för höga socker och följdsjukdomar.

Sex år är på många vis en livstid. Då man hinner sörja, förbanna och gråta över livets orättvisa. Man hinner fråga både sig själva och vilken tillgänglig Gud som helst varför just vi ska behöva leva så här. Varför ska just mina barn tvingas bli så tåliga och varje dag utstå saker som många vuxna hade svimmat om de behövde göra detsamma.  På sex år har man hunnit fundera mycket hur man gör för att överleva sömnbrist och ändå fungera i vardagen.

Dessa sex år är ändå bara en liten vindpust i Sigges liv. Från denna lilla talle som inte ens kunde krypa till en fantastisk liten skolkille med glimt i ögat. En liten gosse som tvingats lära sig lyssna till sin egen kropp. Som vågar säga till kompisens pappa att han känner sig låg. Pappan frågar vad säger sensorn, han har ju fått snabb genomgång om Dextrosol under 4. Sigge konstaterar att den visar bra värde men han vet att han behöver dextrosol. En halvtimma senare hämtar vi nöjd Sigge som ligger på fina värdet fem. Utan sina dex hade även sensorn hunnit visa på att han blev låg. Men han hann själv vända det i tid. Tänk vad han känner och analyserar sin kropp. Blixtsnabba beslut vad han behöver för att må fortsatt bra. Vilken insikt och självkännedom!

Sex år är så vansinnigt lång tid. Samtidigt som det är ett enda andetag. Från insikten att livet aldrig någonsin skulle bli detsamma mer till förtröstan att vi har så mycket glädjas över och vara tacksamma för. Mina barn är mina förebilder och hjältar. De visar mig gång på gång att de lever ett gott liv. De låter sig inte begränsas.

Stress påslag

Det där med stress påslag... 

Vid Viggos plats vid frukostbordet låg en kalasinbjudan som följt med tidningen in. Till laserdome av alla ställen, där han inte varit förut. Det där stället dit de stora barnen går för att ha kalas. När min lilla till naturen lagt fundersamma kille inte jublar, utan stelnar till och stirrar på inbjudan hinner jag tänka "skit oxå". 

Jajamen, nu ringde skolan och sa att han ligger på 17. 

Känning

Snabba svängningar i blodsocker-land.

Jobbig känning för Sigge med ett socker på 1,9. Snabbt i med dextrosol. Sitter och håller om i väntan på att det ska verka. Sigge är helt kritvit och lealös i kroppen när jag håller om honom. Medan jag väntar på att han ska sluta gråta som ett säkert tecken på att sockret börjat vända, känner jag hur hjärtat dunkar. Vissa saker vänjer man sig helt enkelt aldrig vid.

Men rätt var det är slutar gråten. Sigge sätter sig upp. Det är som om han skakar av de jobbiga känslorna. Jag gör det samma. För inte ska jag gå runt och må dåligt över detta när han nu inte gör det. Det skulle ju vara enormt orättvist mot barnet.

Tio minuter senare sitter vi vid lunchen och småpratar om viktigare saker som lego figurer och ds-spelet.

Bokslut

Det känns inte ens möjligt att sammanfatta hela året på ett par rader. Så mycket fantastiskt har hänt. Men även det som varit obeskrivligt tungt. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har skämtat och sagt fula ord. Jag har skällt och gormat. Tappat tålamodet. Men hela tiden har jag älskat. Jag har fått gåshud av fina ord. Blivit rörd av värme och utsträckta händer. Och skrattat. Det har funnits massor av utrymme för skratt.

Det som ändå utmärker året är ju människorna som kantar det. Min familj som jag älskar mer än ord kan uttrycka. Vännerna - både gamla och nya-som ger mig styrka. Kollegorna som stöttar mig i vårt och torrt.

Kan man egentligen önska mer av det som ligger framför en?

Prestige

Viggos värden var ju heltokiga när vi var bortresta. Jag tog det som ett utslag av värme och annan matkultur. Så när vi åkte hem såg jag fram emot en bättring. Men icke. Fullkomligt bananas fortfarande. Vi gör precis ALLT vi vet att ta till. Inatt vid två-tiden fick han -igen- ny nål, nytt insulin. Rubbet. Basalen +200%, bolus doser varannan timma. Ändå retsamt fast runt 20 i socker.

Sigge ligger också tokigt. Inte lika illa som för Viggo, men inte så bra som jag hade önskat.

Saken är den att på onsdag ska vi till läkaren. Men inte vår älskade läkare. Utan en annan. Och det här är så dumt, så dumt- jag vet. Men jag tycker alltså att det känns lite pinsamt att komma till den nya läkaren med inte bara ett utan två barn som inte ligger helt bra just nu. Vår vanliga doktor känner ju oss och vet hur det brukar vara. Men när vi inte kan visa upp ok värden för åtminstone ETT barn, är det då ett utslag av bristande kunskap?

Egentligen vet jag ju att det inte är så. Utan att ibland är det bara lite jobbigare pga växtperioder och annat.

Men som tur har jag David. Som säger åt mig och påminner mig att det här inte handlar om prestige. Utan vi behöver helt enkelt hjälp.

Perspektiv

Får idag höra om en liten flicka som dragit sitt sista andetag. I hela sitt liv har hon slagits mot sjukdomen som tagit över hennes kropp. Smärtan hos hennes föräldrar måste vara enorm och ofattbar. Jag sänder dem mina varmaste tankar.

Samtidigt går jag jag upp och kramar om mina egna grabbar. Tacksam över att de bara har lite diabetes.

Nattlig känning

Inatt vaknade vi av att Viggo kom travande. Han meddelade att han tagit socker och var låg. Därmed hade han ätit dextro. Lilla hjälte. Att vakna mitt i natten, känna igen kroppens signaler och agera på det. Ungen är faktiskt bara sju år gammal, ändå tar han sånt eget ansvar för hur han mår. Så stor i ena ögonblicket. I nästa ögonblick kryper liten kille ner mellan mamman och pappan för att i trygg förvaring sova vidare.