Kamp

Som förälder till barn med diabetes består livet till stor del av kamp för barnens skull. Man kampar för rätten att de ska få vara som andra barn. Man kampar för rätten till fungerande relationer till andra. Man kampar för fungerande skolgång men även att de ska få delta i fritidsaktiviteter. Man kampar helt enkelt för att barnen ska kunna växa upp på lika villkor som sina jämnåriga. Allt detta kräver så mycket energi. Självklart ger man allt som förälder. Varenda gång. Lustigt nog hittar man gång efter annan ytterligare lite styrka. Man hittar orden för att föra ytterligare en strid, ytterligare en diskussion.

När man just vunnit en omgång och vågar luta sig tillbaka och sänka axlarna något kommer nästa sms från resursen. Viggos klass ska till skogen imorgon. Sigges fröken kommer vara ensam i klassen, alltså får Sigge följa med Viggos klass till skogen.

Nej! Absolut inte. Sigge har skolplikt. Sigge har rätt att vara med sina klasskamrater. Sigge ska inte halka efter för att rektorn inte ids lösa när dessa situationer dyker upp. Sigge ska inte straffas och utmärkas för att han har diabetes och vuxna inte tar hans rättigheter på allvar. Skulle man i något annat sammanhang helt enkelt ta en unge ur klassen för att skicka med på syskonets skogsutflykt?!

Så man kavlar upp ärmarna. Man kopplar på stålrösten. Och ringer till rektorn. Igen.