Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag behöver inte ens känna efter, eftersom känslan ligger så nära till hands. I sammanhanget behöver jag inte ens nämna David o pojkarna. De är ju de självklara grundstenarna till allt gott i mitt liv.
Nä, just nu menar jag av mer praktisk karaktär i vardagslivet.
Jag är tacksam över att älska att gå till mitt jobb. Över att ha fantastiska chefer och kollegor som ställer upp och visar förståelse för min situation. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara annars.
Jag är tacksam över att det tycks bli jättebra med nya resursen i skolan.
Jag är tacksam över att det finns människor som lägger ned hela sin själ i att mina pojkar ska ha en fungerande vardag. Människor som bryr sig på riktigt.
Men mitt i tacksamheten står tröttheten. Den stampar, väsnas och kräver sin plats.
Tröttheten av att alltid, utan undantag, finnas tillgänglig för de personer som tar hand om mina barn. Att alltid följa upp och ta ställning till deras tankar och beslut under dagen. Att alltid behöva bekräfta och utveckla.
Tröttheten av att aldrig få sova riktigt bra. I natt kallade pojkarnas larm på mig växelvis. Klockan 01 var jag uppe. Klockan 02 lät nästa barn. Klockan 03 åter igen. Då kunde jag inte somna om utan låg vaken till fyra. Den sov jag lugnt fram till 06 då det larmade igen.
Jag blir trött av insikten att det är så här det är. Jag måste lära mig leva med en konstant inslag av sömnlöshet och trötthet. Det är tur att jag har så mycket som är positivt, som gör mig glad. Annars tror jag att jag hade gått under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar